Jag är modersmålsläraren som just avslutat min sista (!) moderskaps- och vårdledighet. I augusti återvände jag till klassrummet i Brändö gymnasium. Jag lever ett inrutat liv – jag rör mig mest mellan skolan, dagiset, Prisma och hemmet. Men jag njuter.

Efter tre terminer hemma med Lina, 1,5 år, har jag återvänt till klassrummet. Och jag skäms inte för att säga att jag njuter. ”Men ge mig några veckor så spyr jag antagligen galla”, tröstade jag de något förvånade kollgerna.

Denna gång var moderskaps- och vårdledigheten tudelad. Dels njöt jag mera eftersom jag visste att detta är sista gången jag är moderskapsledig (!), dels var det jobbigare med inrutade dagar.

Men de två första veckorna på jobbet har varit horribla. Våra två skumsläckare (Valter 4 år och Lina 1 år) har hunnit med febet, förkylning, öroninflammation och nån sorts maginfluensa till följd av förkylning. Och efter 1,5 friska dagisdagar ringde Linas egenvårdare i går kl 10.30. ”Hon är prickig över hela kroppen”, sa han. Så jag stängde dokumentet med essäuppgifter får kurs 1 och satte mig i bilen. Igen.

Min enda räddning är faktiskt min ålder. Har man nyss passerat 40-årsstrecket är man ingen ung mor. Däremot har man en hel del yrkeserfarenhet i bagaget. Och den erfarenheten är min livlina (inklusive släktingar som ställer upp och barnvaktar) när tiden för planering sätts på sparlåga. Hade jag varit 25 och nybliven lärare vet jag inte hur jag lyckats sy ihop det hela, tänker jag en kväll när jag åker hem efter ett föräldramöte vid 20-snåret och ser en ung och färsk kollega sitta vid datorn i lärarrummet och jobba. Och så har jag dessutom den stora lyckan att ha ett ett alldeles himmelskt  samarbete med min ämneskollega.

Så jag fortsätter njuta i klassrummet, trots snörvel, spyttor och utslag. Men den första euforin kan eventuellt ha ett samband med att jag inte fått in någon essähög än. Eventuellt.