Jag började som redaktör för Arena år 2007 och det var från och med mitt andra nummer som Smlf anlitade vår fantastiska ombrytare Nina Österholm. Och det händer faktiskt fortfarande att jag får kommentarer från läsare om att Arena nuförtiden ser så trevlig ut – vilket visar vilket gott arbete Nina gör!

Från IPT till SPT

 Våra barn går i årskurs två och i deras klasser jobbar man delvis enligt metoden Intelligent på tangent (IPT), som inspirerats av den norske pedagogen Arne Trageton. I korthet handlar det om att använda sig av datorer från början av elevernas läs- och skrivinlärning. Många var till en början skeptiska till Tragetons idéer. Men forskning har visat att de elever som redan i förskolan fått börja skriva sig till läsning med hjälp av datorer producerar kvalitativt bättre texter och t.o.m. har prydligare handstil i andra klass än kontrollgruppen, som börjat på traditionellt vis med att forma bokstäver med blyertspenna.

I praktiken handlar IPT t.ex. om att eleverna sitter parvis vid datorn och skriver och på så sätt tvingas resonera kring både textens innehåll och form. Och också hos oss har vi märkt att IPT ger resultat. Häromdagen kom vår dotter hem med en berättelse som hon skrivit med en klasskamrat. Den var nästan en A4 lång och egenhändigt illustrerad – och det gick inte att ta miste på stoltheten när hon läste den för oss vid köksbordet. Att plita ner en så lång text för hand skulle ha krävt mycket tid och möda av en åttaåring.

Faktum är ju att också vi vuxna, som i motsats till dagens barn är digitala immigranter, oftast väljer att skriva längre texter på dator. Våra hjärnor har vant sig vid den skrivprocess som uppstår framför skärmen där man så enkelt kan bearbeta texten genom att klippa och klistra, lägga till och sudda ut. Att använda skrivprogrammets språkkontroll och söktjänster på nätet medan texten växer fram är en självklarhet. Och att skriva för hand börjar kännas allt besvärligare.

Om lärarna redan i de lägsta årskurserna aktivt använder IT i undervisningen väntar man sig förstås att denna pedagogik ska löpa som en röd tråd genom alla skolstadier. Och visst ser det ut så, om man tittar på de nationella läroplanerna och Utbildningsstyrelsens strategiska mål. Där betonas digital kompetens, utnyttjandet av nya lärmiljöer, informationssökning och källkritik. Men tittar vi på studentexamen, slutmålet för många elevers skolgång, ser det annorlunda ut. Vi har ett modersmålsprov där eleven sitter och skriver för hand i sex timmar utan några hjälpmedel och dessutom använder en stor del av tiden till att renskriva sin text med kulspetspenna. Mina elever har börjat skämta om att ta med sig bläckhorn och gåspenna.

Det finns planer på att studentexamen stegvis ska digitaliseras från år 2014 – och nu har en grupp eldsjälar inom ämnet modersmål och litteratur initierat projektet Student på tangent (SPT) för att bl.a. reda ut det pedagogiska mervärdet i en digitaliserad examen. Det är ett steg i rätt riktning, men förmodligen dröjer det innan vi kommit lika långt som i Danmark. Där har man genomfört examensprov i danska där eleverna sitter med egna datorer och hörlurar i salen. De får provet på en cd-rom och har fri tillgång till internet. Dessutom får de ha med sig läromedel och annat material. Det enda som är förbjudet är att mejla eller chatta under provet. Uppgiften kan t.ex. handla om att kritiskt analysera ett klipp ur ett debattprogram på tv och är utformad så att eleven ska hänvisa till källor på nätet men måste tänka och formulera sitt svar självständigt. En sådan uppgift kräver mångfacetterad digital kompetens.

Katarina von Numers-Ekman

http://www.kulturkarnevalen.fi/labb/ovrigt/lararlabb/

Och nu igen. Artikeln ”Avigsidan av världens bästa Finland” har våra elever bloggat om. Både i fjol och i år. I måndags fanns den i essäprovet.

Och nej. Detta hjälper inte våra elever. Tvärtom, vågar jag påstå. Det är roligare och mera utmanande att skriva en text om ett ämne som känns nytt och fräscht, vågar jag påstå!

Jag är modersmålsläraren som just avslutat min sista (!) moderskaps- och vårdledighet. I augusti återvände jag till klassrummet i Brändö gymnasium. Jag lever ett inrutat liv – jag rör mig mest mellan skolan, dagiset, Prisma och hemmet. Men jag njuter.

Efter tre terminer hemma med Lina, 1,5 år, har jag återvänt till klassrummet. Och jag skäms inte för att säga att jag njuter. ”Men ge mig några veckor så spyr jag antagligen galla”, tröstade jag de något förvånade kollgerna.

Denna gång var moderskaps- och vårdledigheten tudelad. Dels njöt jag mera eftersom jag visste att detta är sista gången jag är moderskapsledig (!), dels var det jobbigare med inrutade dagar.

Men de två första veckorna på jobbet har varit horribla. Våra två skumsläckare (Valter 4 år och Lina 1 år) har hunnit med febet, förkylning, öroninflammation och nån sorts maginfluensa till följd av förkylning. Och efter 1,5 friska dagisdagar ringde Linas egenvårdare i går kl 10.30. ”Hon är prickig över hela kroppen”, sa han. Så jag stängde dokumentet med essäuppgifter får kurs 1 och satte mig i bilen. Igen.

Min enda räddning är faktiskt min ålder. Har man nyss passerat 40-årsstrecket är man ingen ung mor. Däremot har man en hel del yrkeserfarenhet i bagaget. Och den erfarenheten är min livlina (inklusive släktingar som ställer upp och barnvaktar) när tiden för planering sätts på sparlåga. Hade jag varit 25 och nybliven lärare vet jag inte hur jag lyckats sy ihop det hela, tänker jag en kväll när jag åker hem efter ett föräldramöte vid 20-snåret och ser en ung och färsk kollega sitta vid datorn i lärarrummet och jobba. Och så har jag dessutom den stora lyckan att ha ett ett alldeles himmelskt  samarbete med min ämneskollega.

Så jag fortsätter njuta i klassrummet, trots snörvel, spyttor och utslag. Men den första euforin kan eventuellt ha ett samband med att jag inte fått in någon essähög än. Eventuellt.

Styrelsen

Modersmålslärarforum på Hanaholmen 8-9.9.2011. Utbildningsstyrelsen ger mera information.